Efter tretton år som generalsekreterare för Svenska kyrkan på nationell nivå har Helén Ottosson Lovén en gedigen erfarenhet av att driva igenom beslut och leda förändringsarbete. Hon betonar att som chef gäller det att ha kraft att även fatta svåra beslut. – Jag vill vara en chef på det sätt att det stämmer överens med mig själv, så att det håller och bär, säger hon.
Helen Ottosson Lovéns glädje över sina år som generalsekreterare för kyrkokansliet i Uppsala är påtaglig. Möjligheten att verka samtidigt som Svenska kyrkan fick sin första kvinnliga ärkebiskop, högtidlighållandet av 500 år av reformation, arbetet med försoningsprocessen med den samiska befolkningen och inte minst det nationella tillsammansarbetet som bland annat resulterat i gemensam service inom lön och ekonomi – all detta utgör ett axplock av frågor som har varit aktuella under hennes tid som generalsekreterare, och som hon väljer att lyfta. Annat rör det påbörjade arbetet med ny psalmbok, det globala arbetet för människors utsatthet genom Act-alliansen och större närvaro i olika ekumeniska och interreligiösa sammanhang.
– Mitt dagliga arbete har bestått av många olika processer med långa planeringshorisonter. Processer med bäring på kyrkostyrelsens uppdrag, de lokala församlingarnas behov och samhällsutvecklingen.
– Blandningen av långsiktigt arbete och mer hastigt påkomna, oväntade frågor har varit en del av tjusningen. Och ju bättre planer vi har arbetat fram, desto lättare har det varit att vid behov göra avsteg från dem. Det har nog varit min modell genom åren.
– Och som generalsekreterare arbetar du inte i ett vakuum utan är omgiven av en professionell organisation med gott om stöd. Det är viktigt att tillägga.
Utvecklingen mot ett systematiskt samarbete, eller tillsammansarbete som hon väljer att kalla det, är något Helén återkommer till som något av det mest betydelsefulla under hennes tid som generalsekreterare. Redan innan hon tillsattes av kyrkostyrelsen 2011 hade hon spaning på styrkorna med detta arbetssätt för att möjliggöra vad hon menar var en nödvändig utveckling av inte enbart kyrkokansliets och kyrkostyrelsens arbetsformer utan även för att få stiftsstyrelser och kanslier att närma sig varandra i frågor av gemensamt intresse.
– Detta arbetssätt blir ofta oerhört berikande för alla parter och kan leda till mer effektivt resursutnyttjande inom många olika områden. När det gäller genomförandet av fas två av ”Svenska kyrkans Färdplan för klimatet” har vi exempelvis sett att vi behöver viss spetskompetens som inte finns inom kyrkan. Då har vi lagt upp arbetet på sådant sätt att ett stift rekryterar en kompetens som vi är överens om men den kompetensen står till det gemensammas förfogande.
*Hur har du arbetat för att i olika sammanhang förankra detta arbetssätt?
– Initialt handlar det om att lyssna och förstå vilka behov som finns – genom samtal och omvärldsanalys skapa sig en gemensam bild av nuläge och av vart en viss verksamhet är på väg, givet bland annat olika samhälleliga förändringar.
Det är samtal som kräver tid, och som måste få ta tid, menar Helén.
– Kan vi komma till en punkt där vi ser den bilden gemensamt, då kan vi börja tala om vägar framåt.
– Sedan gäller det att vara tålmodig, uthållig och sitta kvar, eller kanske hellre stå kvar i det som är, lyssna, tala och upprepa. Ha gott mod, och behålla ett gott humör! Det är inte alltid en enkel väg att vandra, men ju längre man tränar på något, desto mer lär man sig, ler hon.
Våren 2024 ägnade sig generalsekreteraren och biskoparna bland annat åt ett omfattande påverkansarbete för att på olika sätt få staten att förstå hur viktigt det kulturarv som Svenska kyrkan förvaltar är och i förlängningen därmed bidra till justerad ekonomisk ersättning i kommande statsbudgetar. Det påverkansarbetet bekräftade för Helen vikten av att i alla sammanhang vara grundad i fakta.
– Goda sakargument gör det lättare att vinna gehör för en fråga än upprördhet över sakernas tillstånd.
– Goda sakargument gör det lättare att vinna gehör för en fråga än upprördhet över sakernas tillstånd.
För att utvecklas i sitt eget ledarskap har Helén på olika sätt låtit sig inspireras av helt andra branscher, bland annat av dirigenter.
– Jag har ett stort musikintresse och går ofta på konserter. Då passar jag även på att fundera över hur dirigenter arbetar för att få alla individuella, oerhört duktiga instrumentalister att tillsammans framföra så ljuvligt ljudande musik.
– Men framför allt har jag genom åren låtit mig guidas av mitt inre rättspatos. Jag har i olika sammanhang utvecklat en närhet till mig själv, till min känsla för vad jag anser är rätt och fel, och ödslar inte tid på att anlägga en separat chefsyta.
Omkring hälften av Svenska kyrkans församlingar utgörs av mindre enheter. Men där finns även större församlingar och pastorat där kyrkoherden har att leda mycket av den dagliga verksamheten genom andra chefer. En ledningsstruktur som påminner om den vardag som varit Heléns.
– Återigen, för att få ett tillsammansarbete att fungera, behövs en gemensam bild av församlingens nuläge, behov och väg framåt. Denna bild går att likna vid en gemensam ryggrad som varje enskild chef sedan utgår ifrån i sin egen planering. Och för medarbetarna blir, i förlängningen av detta synsätt, även meningen med det egna arbetet tydligare. Sedan är det också så att ibland måste man som chef ansa i sin rabatt. Men om man både göder och ansar får man med tiden en vacker blomrabatt.
Framför allt har jag genom åren låtit mig guidas av mitt inre rättspatos. Jag har i olika sammanhang utvecklat en närhet till mig själv, till min känsla för vad jag anser är rätt och fel, och ödslar inte tid på att anlägga en separat chefsyta.
Under Helèns period som generalsekreterare har ett nätverk av generalsekreterare för de nordiska folkkyrkorna etablerats. De delar bilder av vad som händer i respektive kyrkor utifrån bland annat samhällsutvecklingen och ländernas forskningsenheter samverkar kring olika frågor. Nyligen undertecknade hon, tillsammans med norska och finska kolleger, en gemensam avsiktsförklaring om närmare samarbete i beredskapsfrågor.
Kyrkans roll i kris är också något som Helén och ärkebiskop Martin Modéus nyligen samtalade med civilförsvarminister Carl-Oskar Bohlin om. Då beskrev de kyrkans organisation och kompetens och dess förmåga att självständigt agera lokalt när så krävs.
Heléns erfarenhet är att statens kunskap om Svenska kyrkan som en samhällsaktör att räkna med i det närmaste har eroderat. Något som hon menar blev extra synligt under pandemin.
– Begravningsverksamheten utförs på uppdrag av staten och är reglerad i lag. Men under pandemin uppdagades exempelvis att Sverige saknade en samordnad hantering av avlidna. De 21 regionerna hade helt olika uppfattning om hur kyrkans uppdrag skulle tolkas. Så ska det inte vara.
Helén betonar slutligen vikten av att som chef kunna fatta beslut, att inte abdikera även när det är mycket svårt . I vissa sammanhang har hon själv använt sig av olika former av samtalsstöd. Än en gång återkommer hon till att lyssna till sitt rättspatos.
– Jag vill vara en chef på det sätt att det stämmer överens med mig själv, så att det håller och bär.
Händerna vilar en kort stund på bordsskivan.
– När jag agerar på det sättet ger det mig mer kraft att fatta även de svåra besluten. Det har mitt långa yrkesliv med inslag av krissituationer lärt mig. Kan jag inte verka som chef på det sättet, då ska jag inte var chef i det sammanhanget. Jag vill kunna möta framtiden varje morgon när jag vaknar, se mig själv i spegeln, och våga lita på det jag ser.
text: Lotta Person Foto: Lisbeth Spörndly
Fakta om Helén Ottosson Lovén
Som generalsekreterare för Svenska kyrkan har Helén Ottosson Lovén i tretton år, från 2011 till juni 2024, varit Svenska kyrkans högsta chefstjänsteman. I denna roll har hon ansvarat för 500 personer inom Kyrkokansliet och utomlands där hon drivit igenom stora förändringar, digitalisering och lett arbetet genom pandemin.
