Utan våra ideella får vi stänga verksamheten

På Skogslyckans kyrkogård i Växjö ligger Diakonicentrum – en trygg plats där alla är välkomna att samtala över en kopp kaffe, spela biljard, ladda mobilen, få tillgång till dator, dusch- och tvättmöjligheter samt vilorum. Vardagar serveras frukost och lunch för 30 kronor – som du kan få jobba av – och vintertid är verksamheten dygnet-runt-öppen: då förvandlas samlingssalen Oasen till ett natthärbärge med åtta bäddar.

– Sedan flyktingströmmen 2015 och kriget i Ukraina har samhällsklimatet hårdnat. Människor har det svårare, vi ser ökat missbruk, fler ensamma och fler som har svårt att hitta sin plats i samhället. Det märker vi i vår verksamhet genom att fler söker sig hit. Det känns väldigt bra att vi kan hjälpa och göra skillnad, säger Anders Jönsson, chef för Diakonicentrum.

Sedan 2018 har verksamheten fördubblats.

– Vi skulle inte kunna driva vår verksamhet utan volontärer. Just nu är vi 11 anställda och 85 volontärer, men vi växer så det knakar! Vår personal förstår att utan våra volontärer hade vi fått stänga stora delar av verksamheten.

Som följd har arbetsuppgifterna för diakoner och köksanställda delvis förändrats. I dag är de mer arbetsledare och möjliggörare för volontärerna, en naturlig konsekvens av att Svenska kyrkans roll håller på att förändras, menar Anders:

– I dag jobbar vi mer praktiskt med fattigdom, och vi har dessutom blivit en del av matsvinnsarbetet i samhället. Som samhället fungerar nu får vi vänja oss vid frivilliga insatser i sådant som anställd personal med lön tidigare har gjort. Det pågår en transformation i samhället.

Inom Svenska kyrkan saknas en central, formaliserad ledningsstruktur för volontärarbetet. Men i praktiken behöver också volontärskapet formaliseras, menar Thomas Wärfman, domprost i Växjö pastorat.

Inte för att han någonsin under sina år som präst har märkt några slitningar mellan anställda och ideella. Tvärtom. Däremot tycker han att det är viktigt med tydlighet kring vem som leder verksamheten och tar ansvar i varje arbetssituation, och på Diakonicenter finns en tydlig ledningsstruktur.

– Det är viktigt med nedskrivna överenskommelser. Det är när vi är trygga som vi kan göra ett bra jobb. Vi jobbar med viktiga saker och det är viktigt att det görs riktigt och seriöst, säger Thomas.

Ur ett arbetsgivarperspektiv är det en komplex situation.

– Vi har anställda i en verksamhet med en ledningsstruktur, lagar och regler och avtal som gäller vid anställningar, sen har vi volontärer som jobbar på arbetsplatsen tillsammans med de anställda – men på helt andra villkor, trots att arbetsuppgifterna kan vara desamma. Jag ser ett behov av att prata ihop oss mer om det i Svenska kyrkan Det finns ett stort behov av ideella medarbetare och det vore gott med en gemensam hållning centralt, säger Thomas.

Växjö pastorat arbetar sedan flera år systematiskt med ideella medarbetare. De 85 volontärerna har ettåriga kontrakt, är schemalagda och tack vare avtalen är de också försäkrade. I deras uppgifter ingår att hämta, sortera, packa och dela ut maten som skänks från olika leverantörer, hjälpa till att laga och servera runt 150 frukost och lunch fem dagar i veckan, fixa Domkyrkokaffe, driva ett soppkök på tisdagar, gå med kaffevagnen på stan för att bygga relation till utsatta, samt bemanna vinterhärbärget.

– De finns också till hands för att prata eller spela spel med gästerna, vilket är ett minst lika viktigt arbete, förklarar Lena.

Upptagningsområdet är Växjö kommun – men hit kommer gäster från sex olika kommuner, många av dem flyktingar från Ukraina. Den här dagen ringlar kön lång till matutdelningen. I november delades det ut 40 matkassar på en dag. I dag är det över 85, och kön växer för varje vecka.

Att verksamheten är uppskattad råder det inga tvivel om.

– I veckan kom en kvinna som köpt 50 kilo kyckling privat, som hon lämnade över för att hon tycker vi gör ett så bra jobb, berättar diakoniassistent Lena Blommendahl, som tillsammans med kollegan Emma Karlsson ansvarar för volontärrekrytering och arbetsavtal. De håller även utvecklingssamtal med volontärerna och satsar på kompetensutveckling.

– Nyligen hade vi en föreläsning i suicidprevention. Vi måste inspirera våra volontärer och se var varje person fungerar bäst i vår verksamhet. Det är lite ”match making”, säger Lena.

När hjälpbehoven ökar behövs också fler volontärer. Hittills har de främst hittats via kontakter och Facebook, men rekrytering är ett utvecklingsområde Diakonicenter satsar på framåt. Det krävs fler engagerade medmänniskor, som Sara Heidari, 71.

– Jag kommer uppåt fyra gånger i veckan och gör allt – diskar, hackar grönsaker, städar köket, sorterar frukt, delar ut mat och pratar med gästerna. Det är jättekul, jag har lärt känna alla som jobbar här och många som kommer hit, säger Sara, som uppskattar volontäravtalet.

– Det är bra med en struktur, så vi vet vilka som kommer och kan fördela det som ska göras varje dag. Så länge jag orkar vill jag hjälpa människor, säger Sara.

Lena och Anders betonar att det alltid handlar om ett givande och tagande mellan dem och de ideella medarbetarna.

– Det är viktigt att vi tar lika god hand om våra volontärer som våra anställda och vi hoppas kunna inspirera andra i hur de kan jobba diakonalt. Det vi gör här är lite mer ”kyrkkaffe”, avslutar Anders.

Text: Sofia Zetterman 
Foto: Anna Hållams

Tidigare publicerad i Ducatus nr 2 2024.